Drömmer mig bort en stund.. ;)

Drömmar är ett märkligt påfund. Något härligt, läskigt, underbart osv… Alla dessa olika drömmar. Behöver vi dem?? Självklart, vad skulle vi göra utan dem!? Visste vi inte om dem skulle de inte vara något större problem, men nu när vi vet att dem finns där.

Finns det något härligare än att dagdrömma tex? Jag drömmer på dagarna, och jag vaknar på nätterna av mina drömmar. Och det är inga negativa, dåliga, jobbiga drömmar. Utan dem är helt underbara. Det spelar ingen roll vart man är, drömmarna är alltid välkomna ändå. Och det är en sådan underbar känsla, så länge det inte är några mardrömmar förstås. Men nu har jag en period med bara bra drömmar. Och jag njuter verkligen av dem.

Jag tänker inte gå in på några detaljer men när man vaknar upp av en dröm som känns så sann, att man inte kan tro att det bara var en dröm. Vad kan man förvänta sig då?? Att det kommer inträffa det man precis har drömt, eller kan det bara vara så att det redan har hänt men man inte kommer ihåg det!? Eller kanske helt enkelt en kombination av dem båda?  Jag vet i alla fall vad mina drömmar handlar om. Och det är något bra.

Och det här blev det konstigaste inlägget någonsin tror jag. Blev lite förvirrad själv när jag läste igenom det efter att ha skrivit de. Men jag vet vad jag menar och sen får alla runt omkring tolka det hur dem vill…! Jag är glad, pigg, välmående och så jäkla lycklig. Kanske hade räckt att bara skriva det. Så jag avslutar med det istället. Jag mår skit bra (och kirurgen garvar och säger, “Det var kul att höra”!)

En trevlig dag =)

Dagen började med att jag försov mig. Hade ställt klockan på 07.00, 07.05, 07.10, 07.15 och 07.30 men vaknade ändå inte förens kl 07.50. Tjoho, då var det bara 10 minuter kvar tills jag skulle vara på vårdcentralen. Jag var tvungen att duscha samt dra upp  Alvin och fixa i ordning honom och mig själv. Vi var där kl. 08.40 men dem hade förlängt dropp in tiden till 9.00 så jag fick komma in ändå på den jäkla gynikologiska cellprov tagningen. Första gången jag har kommit iväg. Vägrade förra året då jag var helt trasig efter förlossningen.

Sen kom Diana och hälsade på. Det var så längesen jag träffade henne och gud va liten hon har blivit. Riktigt söt =) Kul att se Diana. Du utstrålar sådan värme och glädje nu. Så glad för din skull. Alvin och jag  tog en promenad till familjecentralen där vi träffade Carro och Fillipa, Ullis, Maria, Merylene och alla dem andra. Lekte och hade skoj. Alvin är så snabb upp i rutschekanan. Lite olustigt när man inte alltid tittar. Men de går bra det ända som han har lite svårt för är att sätta sig ner när han väl har kommit upp. Men åka ner det kan han själv utan att tippa bakåt. Mammas duktiga kille.

Moster Ellie kom framåt kvällen på besök och ska sova över här tills i morgon onsdag. Vi busade alla tre och Alvin visade moster att han har lärt sig att bygga med Duplo. Medan jag lagade mat så badade Alvin med tillsyn av moster. Och sen blev det mera bus.

Nu sover Alvin och jag och syster Ellie ska äta popcorn och titta på film. I morgon är det återbesök på kirurgen som gäller. Hoppas min kirurg Magnus har något bra att säga då. Jag är helt skinnflådd på magen och det gör så j*vla ont varje morgon när distriks ssk kommer för att lägga om såren. Så nu vill jag att det läker snabbt så jag blir av med förbanden och så jag får bada igen och börja träna. 

Fars dag!

 

 

Grattis pappa. Vi ses i morgon, nu får du njuta av filmen.

Mitt hem behöver en stor genomgång men lusten och orken är totalt bortblåst. Men ska försöka få någonting gjort i alla fall. Nu sover Alvin så ska ta en titt i tvättstugan och boka en tid. Innan jag får gå med rumpan bar. Känns lite kallt och inte allt för skoj heller.

Hade en underbar dröm inatt. Den var helt verklig, kändes de som. Hade enormt svårt att somna om igen. Så är lite trött idag. Att du kan vara som ett litet virus som sprider sig hur fort som helst och ättsar dig fast. Men de kan vara härligt ibland med virus haha. Bara det är rätt sort =)

Går förvånansvärt bra…

Dagen började med ett stort irritation. Distrikts ssk kom inte när hon skulle. Jag väntade och väntade och hörde ingenting. Efter 1½ timme ringde jag men fick inget svar. Men efter de behövde jag bara vänta i 20 min till.  Hon hade fått 2 akutlarm. Men kan man ändå inte lyfta  på luren och säga att man blir så mycket sen??

Alvins pappa är här idag. Det går bättre än vad jag hade förväntat mig. Känns okej i alla fall. Så nu sitter jag och tar en kopp kaffe och väntar på att pappa ska komma med lite kläder. Som han tvättade åt mig igår, på grund av att det inte fanns någon tvättid hos mig. Och för att hemtjänstgruppen som skulle ha hjälpt mig under den här tiden jag inte fått lyfta och bära något inte ens har hört av sig. Så nu kan dem ta sitt pick och pack och ge fan i mig. Jag klarar mig utan dem!

 

Distrikts ssk tog kort på operations området idag, det ser förvånansvärt bra ut nu, och det känns bra. Snart kanske jag slipper omläggningar och har en “hel” mage igen.

Kanske är det dax igen…

Har hänt en hel del sedan sist. Jag har äntligen blivit av med min påse. Opererades den 6 oktober. Och hade räknat med att vara hemma igen till helgen. Men så blev det inte, för jag är jag och då blir det inte som man tänkt sig. Finns en mening med att jag är så speciell antar jag. Operationen tog lång tid.  Men efter många timmar under kirurgens uppsikt var jag i alla fall färdig opererad. Men en natt senare blev jag dålig. Mådde piss verkligen, spydde och hade sura uppstötningar hela natten, vilket gick över lite grann efter en injektion med Alvedon. Men på torsdags eftermiddagen började jag må lika dant igen. Fick åka upp på röntgen och röntga buken. De såg inte bra ut alls. Dem trodde att tarmen läckte och spred ut bakterier i buken på mig. Så natten mellan den 8:e och 9:e blev jag akut opererad. Som tur var, var det inte som dem hade trott. Det var bara en bit av tarmen som hade fastnat i någon “ficka” mot bukväggen.  Hade de varit som dem misstänkte från början hade dem varit tvungna att operera tillbaka stomin. Och då hade jag gått in i en kraftig depression. Vilken tur att jag slapp de i alla fall. =)
Sen fick jag en infektion i stora buksnittet, vilket gjorde att dem var tvungna att ta upp en liten bit, som gjorde att det blev ett hål in i buken, som dem dagligen spolade rent och la om med aquasel och kompresser. Det håller dem på med en idag. Men det kommer en distriks ssk till mig varje morgon och lägger om. Så jag slipper åka till USÖ varje dag.  Skönt!  På grund av allt detta blev jag liggandes på sjukhuset i 3 veckor istället för 4-5dagar. Yippi
Nu kan jag skita som en normal människa och det känns nu en månad senare riktigt skönt. Först nu jag känner att det är skönt att vara av med stomin.
Alvin har varit hos min pappa sedan den 9 oktober fram till idag.Då fick han äntligen komma hem. Har saknat min lilla kille så mycket. Men jag har inte haft något val. Har inte haft orken och inte mått så bra. Sen har jag inte heller fått lyfta tungt. Och Alvin väger numera 12 kg.
Jag har börjat gå ner i vikt igen, vilket är helt underbart. Har gått ner 4 kg på 1 månad. Och jag mår riktigt bra.
Nu ska jag gå och lägga mig och sova samt drömma söta drömmar =)