Fredagen den 3:e okt var jag på spec. mödravården för koll, och jag berättade att jag inte orkade gå en dag till och vara gravid. Nu fick det räcka! Jag var där på morgonen och det var många på förlossningen den dagen. Så dem kunde inte sätta igång mig omgående. Men till lunch fick jag ett rum och min mamma kom till förlossningen. Vid 13-tiden kom dem in till mig och började förbereda inför igångsättningen. Jag fick dropp och så var det bara att vänta. Sedan kommer jag själv inte ihåg så mycket, vet inga tidpunkter när saker och ting hände. Vi pratade smärtlindring, men jag ville ännu inte ha så mycket smärtlindring, så jag testade lustgasen. Vilket inte funkade över huvudtaget. Mådde bara illa, så den valde jag bort. Dem frågade om jag inte ville ha epidural-. Men jag trodde att jag inte skulle behöva den. Så jag fick istället smärtlindring som skulle verka i 3 timmar. Och då kändes det bättre fram tills de 3 timmarna hade gått.
Men under förlossningen så hade jag många smärtlindringar. (Ris kudde, massage, epidural-, och lustgas i slutet). Några saker som jag minns ganska klart är först när dem skulle sätta epidural- bedövningen, jag hade sådana jäkla värkar då som gjorde så ont. Och så var jag tvungen att sitta helt stilla, vilket inte var så jätte lätt med konstanta värkar. Jag var väldigt bestämd och arg till och från under förlossningen. Och när den sista barnmorskan kom in till mig någon gång på natten och sa åt mig att lägga mig på sidan. Skulle ja ha kunnat döda henne just då. Jag skulle minsann inte ligga på sidan med ena benet uppe i benstödet. Men hon visste vad hon gjorde och det började hända saker och ting. Hon tog också bort smärtlindringen på grund av att jag inte kände värkarna som jag skulle. Sedan minns jag också att jag var väldigt förbannad vid halv nio tiden på morgonen. Jag skulle bara ha ut den jäkla ungen och jag orkade inte längre. Jag var väldigt trött och vi började prata om att ta en sug klocka till hjälp. Och det tyckte jag lät väldigt bra, bara att läkaren som hade jobbat hela natten inte ville göra det. Då hon var trött och tyckte jag skulle vänta 30 min på att det nya skiftet började. Så att en pigg läkare kunde göra det istället. Både för min och hennes skull. Så att ingenting gick galet. Men det var inget jag uppskattade då. Men när jag tänker efter nu så var det säkert ett väldigt klokt beslut av henne. Och klockan nio så kom den nya läkaren, och 17 minuter senare blev jag mamma.
Jag hade fått en son, en alldeles perfekt liten Alvin. Och jag grät av lycka, och mamma fällde också en liten glädjetår när hon såg sitt lilla barnbarn ligga på mitt bröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar